Peder Augustsson Gödecke’s brev frå Hol og Ål sumaren 1875

Med dette publiseres Peder Augustsson Gödecke’ omfattende og detaljerte skildringer fra Hol og Ål i 1875; ”Turistbref från en resa i Norge sommaren 1875”. Jeg har transkribert fra originalutgivelsen de delene som skildrer Hol og Ål. En betydelig del av kapittelet skildrer Villands-ætten.

Gödecke møter Sander Røo på sin ferd, og besøket er skildret på interessant vis. Det er Røo som er kilden til stoffet om Villands-ætten i Søgnir fraa Hallingdal, utgitt i 1868, men det er vanskelig å si om Gödecke hentet teksten direkte fra «Søgnir» eller muntlig fra Røo der i Hol i 1876. Lars Reinton refererer til Gödeckes reise i Hallingdal i «Folk og fortid i Hol, 1”, og det er åpenbart at Gödeckes tekst ansås viktig av Reinton.

Gödecke’sTuristbref från en resa i Norge sommaren 1875af GÖDECKE, P. A.
STOCKHOLM, AKTIEBOLAGET NU,
1876.

Att det dock äfven i den lugna och
fredliga Numedalen kan utveckla sig sinnen af sällsam
hårdhet, kan väl märkas på den vemodiga historien om
Sävlidgutten. Sävlid ligger helt nära intill Skjönne, och
de tre bröderne där hade altså för en fyratio år sedan
Sävlidgutten till sin närmaste granne. Jag hörde också
af dem hans historia, men jag fick henne endast på bestämd
begäran och i korta drag. Ämnet var helt naturligt
motbjudande. Sävlidgutten, jag minnes ej hans döpnamn,
ärfde gården Sävlid, men med skuld. Han var
en behaglig man, stark långt utöfver, hvad män pläga
vara, vänlig, hjälpsam, ja, jag tror till och med, gifmild.
Men skulden trykte. Gutten grubblade på sin ställning och
sitt möjliga öde, och han glömde alt annat för den tanken,
att han skulle bevara gården åt sig, d. v. s. åt sina
efterkommande och åt ätten. Men flit och arbete räkte
icke till, och inga underverk skedde. Då öfverfaller
han på en marknadsfärd en vandrande krämare, mördar
honom och stjäl hans pengar och gods. Han besöker
sedan sin käresta, som intet ondt anar. Men han
är icke sig lik, och ingen vet, hvad som händt honom.
Men han är strax upptäkt. En man har suttit uppe i
ett träd och sett antingen mordet eller hvad som följt
efter det samma. Sävlidgutten blir gripen, och förhör
anställas. Men ingen bekännelse kommer öfver hans
läppar. Lång tid går, han lyckas bryta sig ut från fängelset
och rymma. Han kommer till sin säter, han upptäcker
sig för sitt tjänstefolk, som troget gömmer honom,
ger honom mat och hjälper honom. Han bor, såsom den
flyktige isländaren Grette Äsmundsson, i de doldaste
klipphålor, de otillgängligaste klyftor och lyckas länge
nog att dölja sig, tack vare den tillgifvenhet, hvarmed
han oafbrutet är omfattad af de sina. — Slutligen gripes
han dock å nyo. Men ännu en gång flyr han och trotsar
djärft sitt hemska öde. Men han flyr ej ur landet. Han
vistas helt nära hemmet och gården, och hela trakten är
uppskrämd af medvetandet om att den farlige brottslingen
finnes helt nära. Man han blir åter gripen och genomgår
prässningen af långvarigt fängelse, fullkomlig öfverbevisning,
förmaningar, enslighet, kort sagdt, alla de
kraftiga medel, som till sist pläga krossa det mänskliga
hjärtats hårdhet; men han bekänner icke sitt dåd. Han
får ändock sin dom, och han vet, att denna icke kan blifva
värre af något, men han bekänner ändock icke, och han
går stolt och lugn till döden, utan att genom det ringaste
yttrande hafva medgifvit sig ega något ouppgjordt
med samhället.

Det finnes hemska drag i denna
karakter, men icke alla dragen äro onda. På bottnen
ligga utan all fråga känslor, som äro stora och gripande,
eku.ru vilseledda. Det synes mig fullkomligt påtagligt,
att det icke var för att gagna blott sig själf, som han
begick brottet, och det var icke mest för bevarandet af
egen ära, som han dog utan att bekänna. Sävlidgutten
hade säkert ingen aning om den isländska sagoliteraturens
karakterer; men det är fullkomligt säkert, att hans
egen personlighet är genomträngd af åtskilligt, som där
finnes från en äldre tid upptecknadt. Jag har åtskilliga
gånger sett de forna lynnena gå igen i nyare former,
synnerligen här i Norge, och jag skulle kunna skildra
en norsk bondekvinna, som uti så godt som ondt på38
minner om Gunnars på Lidarända maka, Hallgärd; men
som denna kvinna troligtvis ännu lefver (för fyra år
sedan såg jag henne frisk och sund), så må hennes historia
gömmas till längre fram.
Med dette publiseres Peder Augustsson Gödecke’ omfattende og detaljerte skildringer fra Hol og Ål i 1875; ”Turistbref från en resa i Norge sommaren 1875”. Jeg har transkribert fra originalutgivelsen de delene som skildrer Hol og Ål. En betydelig del av kapittelet skildrer Villands-ætten. Gödecke møter Sander Røo på sin ferd, og besøket er skildret på interessant vis. Det er Røo som er kilden til stoffet om Villands-ætten i Søgnir fraa Hallingdal, utgitt i 1868, men det er vanskelig å si om Gödecke hentet teksten direkte fra «Søgnir» eller muntlig fra Røo der i Hol i 1876. Lars Reinton refererer til Gödeckes reise i Hallingdal i «Folk og fortid i Hol, 1”, og det er åpenbart at Gödeckes tekst ansås viktig av Reinton.

All research ved Olav Sataslåtten. Den transkriberte versjonen av originalteksten faller inn under åndsverklovens regler om opphavsrett, og kan ikke re-publiseres benyttes uten samtykke av artikkelforfatteren.

Gödecke’sTuristbref från en resa i Norge sommaren 1875af GÖDECKE, P. A.
STOCKHOLM,
AKTIEBOLAGET NU,
1876.

Peter Augustsson Gödecke , født 2. juni 1840 i Norrköping , død august 1890 i bukten nær Växjö , var en svensk forfatter , oversetter og pedagog . Gödecke var student i Uppsala i 1861, Bachelor of Arts i 1869 og en doktorgrad i 1872. Han var direktør for Östergötland, senere Nerike college 1869-1876. Mellom 1876-1879 var han redaktør for Aftonbladet , fra 1880 rektor for Växjö offentlige skoles lærerseminar . Blant Gödeckes skrifter omfatter oversettelser av Edda (1877, ny utgave 1881) og av Egils saga og Gunnlaug Ormstunges saga (1872). Gödecke skrev litteraturkritiker i nordiske magasin av vitenskap, kunst og industri .
Priser og utmerkelser:
1878 – Letterstedtska prisen for oversettelsen av Edda

Hols prestgård i Hallingdalen den 12 Juli 1875.
.
Fjällöfvergung öfver Dagalid och Skurdalen till Ustadalen.
Sagorna om Villandsætten. Sammanträffande med Elling Aslesön Roe.
Besök hos Sander Råen. Nutidsdrag af Hallingdölen. Om Ole Matisen
Engelstrup i Ål . Ankomst till Hol. Öfverraskning och gästfrihet.

Vårt närmaste mål var nu en ytterst intressant
bygd, Ustadalen, en sidodal till den öfversta delen af
Hallingdalen. Det är i denna afsides belägna, men vackra
och väl odlade dal, som den för sina strider och dåd
i de yngre folksägnerna så fräjdade Villandsätten haft
sitt stamgods. Då det ej torde vara många svenskar,,
som känna till sagorna om denna ätt, vill jag efter J.
E. Nielsens »Sögnir fraa Hallingdal» och L. Daaes »Norske
Bygdesagn» meddela ett och annat betecknande drag.
Läsaren skall finna, att dessa sägner i mycket påminna
om de allra vildaste partierna i Islands sagor. Det är
dock visst, att åtskilligt, som förvaras i gamla svenska
domböcker, visar, att ett fullt ut lika stridbart, ömtåligt
och dödsföraktande folk i de förra århundradena äfven
funnits i åtskilliga svenska bygder, riktigt oblandade
ätteläggar af de forne bärsärkarne. Även i ett annat
hänseende äro dessa sägner märkvärdiga. De hafva nämligen
fortplantats från slägtled till slägtled hela århundraden
igenom, tills de i våra dagar upptecknats, och de
visa således klart, huru de fornnordiska sagorna uppkommit
och genom traditionen bevarats. Som hvar och
en finner, handla dessa sägner för det mesta om strider
och våldsgärningar. Anmärkas bör dock därvid, att vi
därför icke behöfva att fatta hela det forna allmogelifvet
här uppe i dalen såsom endast en kedja af slagsmål. Den
urgamla odlingen, de stora åkrarna, de gamla, höga stugorna,
som ännu stå kvar från dessa ättstriders tider,
tyda på ett flitigt och sträfsamt hvardagsarbete. Men
detta, som var det naturliga och vanliga, har icke bevarats
af minnet och dikten, ty dessa hafva endast fäst sig
vid det märkvärdiga och ovanliga, det, som gick öfver
de naturliga måtten. Dessa sägner visa oss således väsendtligen,
att detta kraftiga fjällfolk ovanligt länge
eller nästan intill våra dagar vidhållit de urgamla krigiska
idealen. De visa oss sålunda ett stycke hedendom
och medeltid ända in i de sista århundradena. Fogar man
samman till en kulturbild det märkligaste, af våra egna
riddarvisor från det katolska tidehvarfvet, får man en
helhet, som icke är mycket olika detta bondelif. Åttstrider,
öfverfall och dråp möta oss i båda. Och en annan
märkvärdighet är, att de hemseder och det byggnadssätt,
som träder oss till mötes i våra medeltidsvisor,
alldeles likna hvad man än i dag möter i dessa norska
bondebygder. Mellan vår medeltidsadel och Norges storbönder
från de senare århundradena är skilnaden ej stor.
Men nu till Sagorna om Villandsätten.

Om Högloftet. I Hols annex i Öfra Hallingdalen
ligger gården Södra Villand, om hvars bönder man har
många sägner, hvilka icke allenast äro kända i Hallingdalen
utan äfven i granndalarna. Det stod fordom en byggning där på gården, som
kallades Högloftet, och som har varit ett gammalt gillehus.
Ännu visar man grundvalarna af detta hus. Det
bestod af tre våningar, först en bod, i hvilken man förvarade
alla dryckesvaror, så ett rum där ofvanför, i hvilket
ungdomen dansade, och ändtligen öfverst en sal, i
hvilken det yppersta folket samlades och samtalade. Ty
huset tillhörde icke någon enskild man utan hela allmogen
rundt omkring. I synnerhet höll sig ungdomen
gärna lustig i detta hus. Ungkarlarne gjorde då på förhand
sammanskott till malt och humle och legde sig en
piga till att brygga öl. När de därpå kommo samman,
vardt det först drucket och sedan dansadt. Träffade nu
ovänner samman i ett slikt lag, vardt det gärna ett
slagsmål, och för det mesta med bältespänning.* Denna
bestod däri, att de bundo hvar andres bälten fast samman
och så togo till att bruka knifvarna. Sådana hade de två
i hvarje slida. På den tiden, då denna byggning var i
stånd, var eljest männens klädedrägt helt annorlunda än
nu. De gingo i fotsid rock och röd undertröja, bägge
utsydda med silketråd af brokiga färger. Bröstduken
var gärna grön och icke igenknäpt längre än till midt
på lifvet, så att det visade sig en lång rad af silfversöljor
midt i bringan, de största öfverst och de mindre
nedanför. Därtill kommo knäbyxor, som voro utstickade
utefter båda låren, och som sammanhöllos med knäspännen
och knäremspännen. På skorna hade de stora silfverspännen.
På hufvudet hade de hatt med trekantigt
* Vi se strax den starka likheten med gamla Yärendsseder.

uppvikta brätten samt kring lifvet ett handsbredd bälte
af gul älghud med silfverspännen framtill och dubbel
knifslida. Håret läto de växa så långt det ville, och det
nådde ofta ner öfver hela ryggen. Gult och lockigt hår
var hållet för det vackraste.

Om Myregutten. För nästan två hundrade år sedan
var det en man på Myre ofvan skogen, en gård i Hol;
han hette Ola Tollaivsson. Han var i vid omkrets känd
som hästhandlare och reste för det mesta öfver fjället
till Sogn med sina hästdrifter. Han gick för jämnan
med mycket silfverglitter på sig, spännen och söljor, *
och därför vardt han kallad Blank-Ola. En vår, då han
samlat hop sina kampar, kom det en kämpe till honom
norr ut i Sogndal och ville gifva honom stryk eller kan
hända dräpa honom. Men Blank-Ola värjde sig så godt,
att han slog kämpen i l hjäl. Han vardt då tagen och
driften hans med.

Blank-Ola, som också kallades Myregutten, vardt
dömd att böta tre tjog (nämligen lod silfver), och skrifvaren**
sade då vid tingsbordet: »Nu skola vi väl få
söljorna ur bringan och spännena ur skorna på Blank-
Ola.» Men Ola hade penningar nog och lade fram de
tre tjogen i silfverpenningar på tingsbordet till skrifvaren,
och sporde därutöfver, hvad ett näfvaslag skulle
kosta. »Tie daler, min karl», sade skrifvaren. Ola sporde
då, om han finge slå hvem han ville därför, och då skrifvaren
svarade ja, dref Ola till honom, så att han vältrade
* Söljor äro ett slags broscher, vanligtvis prydda med filigransarbete
och hängglitter.
** Med »skriveren» menar norska allmogen alltid »sorenskriveren»,
d. v. s. domaren, som motsvarar vår häradshöfding.

under tingsbordet. Därefter trängde sig Myregutten ut
på golfvet ch gjorde ett hallingskast * upp i flattaket
och sade: »Ännu dansar han, Blank-Ola, med silfversöljorna
sina i bringan och spännena i skorna.». Dessa ord
vordo sedan ett ordspråk och äro det ännu bland hallingar
och numedöler. ** Då Myregutten sedan kommit
hem igen med kamparna sina, satt han på en ensam sten
ofvanför sätern Klöck, som ligger midt ofvanför Myre, och
sålde hästarna, som han tjänte halffjärde tjog (daler) på.

På Södra Yilland i Hofsgrannlaget bodde då en man,
som hette Elling. Ålsta dottern hans hette Ragnhild;
hon var vän och vacker och så stor, att hennes hufvud
räkte öfver alla kvinfolk, när hon kom till kyrkan. Då
Myregutten hade vunnit till baka så mycket med sin hästhandel,
som han slagits bort norr ut i Sogndal, kom han
på det infallet, att han ville fresta på att fria till henne,
Ragnhild Yilland. Detta gjorde han, och de vordo gifta
med hvar andra, och han fick med henne Södra Yilland.
Med Myregutten fick hon, Ragnhild, fem barn, fyra pojkar
och en flicka, och dessa hette Tollaiv, Elling, Torkjell,
Nils och Margit. Myregutten dog efter några år,
och Ragnhild gifte om sig med Ola Larsson Possgårde
och fick med honom fyra söner, som hette Lars, Ola,
Sven och Knut. Ragnhilds alla åtta söner vore store
och starke karlar och hästhandlare och foro mycket omkring.
Tollaiv var den starkaste och efter honom Sven.

Om busäten i Rikansrud. På Rikansrud sunnan om
åsen var en rik busäte, d. v. s. ungkarlsbonde, som var
i skyldskap med Yillandskarlarne. Hos honom tjänte
* En volt i den gamla Hallingspolskan.
** Folk från Numedalen.

en jänta från Haga. Hennes bröder voro kämpar, och
de drucko busäten så full, att han intet viste om, och
fingo så presten, som var en kaplan, att trolofva* busäten
med deras syster. Då busäten sedan vardt nykter
igen, ångrade han, hvad han gjort, medan han varit full.
Han sände bud till Villand efter de fyra älste Ragnhildssönerne,
bad dem komma till honom och taga med sig
sin syster Margit, som då var aderton år gammal, samt
skjutsa fästmön från honom. De kommo alla fyra och
Margit med till Rikansrud, togo fästmön, som hade gömt
sig i fäjset, och lade henne och kistan hennes på en
släde. Så satte de hästen för och körde ned till Haga
med skrik och skrål och vältrade så utaf både fästmö
och kista midt på gården. Flickans bröder, Hagakämparne,
mötte med laddade bössor men funno det snart
rådligast att fly in i stugan och gömma sig under sängen.
Då busäten på Rikansrud på detta sätt blifvit af
med sin fästmö, gaf han hvad han hade till Villandsätten;
Margit fick själfva Rikansrud, Elling Tune, Torkjell
Nyhus och Nils Nös. Tollaiv, som var odelsman**
till Södra Villand, fick däremot ingen gård. Somlige
hafva sagt, att den gamle busäten funnit ett nedgräfdt
penningskrin, och att detta varit första grundläggningen
till hans rikedom.

Om Tollaiv. Tollaiv, den älste af Ragnhildssönerne,
bråddes på modern i längd och vardt en karl på tre alnar
och två tum. Och så väl var han vuxen, som någon karl
kunde vara. Medan han var ung men dock fullvuxen,
var han en gång på en säter norrut, hvilken hette Rack-
* Trolofning ingicks Inför presten och var därför och är ännu i
folkets ögon nästan det samma som ett fullgiltigt äktenskap.
** Odelsman kallas den, som är arfsboren till en gård.

staindalen, för att rödja och gärdsla. En dag, medan
han satt och hvilade sig och satte tänder på sin rifva,
kom där en bålstor strykarfant * till honom och sade:
»Det var mig en stor, lång räkel; månn tro han duger
något till?» Tollaiv svarade: »Ah, så mycket duger han
väl till, som här behöfver redas upp, du långhals!» Och
därmed rände de ihop mecl hvar andra och började brottas
och stångas fram och till baka på sätervallen liksom
tjurar, så att torfslamsorna flögo kring skohälarna. Men
till slut trängde Tollaiv strykarfanten baklänges framför
sig ett långt stycke, tills han fick honom under sig på
ryggen i ett enrissnår. Därmed raglade strykarfanten
sin väg, och Tollaiv gick åter till sitt.

Hvart Tollaiv kom, var han en mästare i slagsmål,
i synnerhet naturligtvis på Kongsbergs marknad. Här
var nämligen i gamla dagar det berömdaste samlingsstället
för alla kämpar i vid omkrets, särdeles från Numedalen,
Hallingdalen och Telemarken, och att vara frikarl,
** som det hette, på en marknad här, var den största
utmärkelse, som någon kunde nå.
En vinter var Tollaiv på Kongsbergs marknad och
handlade med hästar. På marknaden var det ett helt
lag med hästskojare, och bland dem var det en kämpe.
Tollaiv bytte häst med kämpen, och då de hade bytt,
gaf kämpen honom en sämre kamp än den, som han
visat fram, innan de bytte. Då Tollaiv icke ville taga
den dåliga hästen, flög kämpen på honom. Tollaiv tog
då kämpen och slängde honom mot en källardörr, så att
denna brast in. Då fadern till kämpen såg detta, kom
* Fanter kallas i Norge dels sigenare dels andra landstrykare.
** Frikarl kallas en mästare, en som öfvergår alla andra.

han till dem och sade: »Släpp sonen min, Tollaiv! Du
skall få din rätta häst, då du är en slik karl, att du tog
råde på sonen min, som har varit frikarl här på sju
marknader.»

Svår var Tollaiv, hvart han kom, men värst gick det
till, när han tog sig för att slås med sin egen slägt. I
synnerhet lefde han i ofred med sin egen halfbroder,
Ole. En gång, då dessa två halfbroder ruko samman
gaf sig deras mor emellan dem, emedan det gjorde henne
ondt om Ole, att Tollaiv gaf honom stryk. Ole fick då
smita sig in i kammarn och läsa igen dörren efter sig,
hvarpå Ragnhild sade till Tollaiv: »Vill du dräpa bror
din, får du först hugga till mig. Jag har lidit för Er
båda två lika mycket, jag har legat på knä för Er båda
två.» Tollaiv högg då yxan i dörren för att dämpa sin
harm och sköt mor sin baklänges ut, så att hon föll
omkull på dörrhällen, och hennes höfter gingo ur led.
Sedan gaf han på sin stjuffader också, när han knuffat
ut sin mor. Detta vardt emellertid uppgifvet för öfverheten,
och Tollaiv vardt tagen och dömd på fästning
för hela sin återstående lifstid. Länsmannen, som då
skulle komma och taga honom», var en liten man och
hade stor skräck för honom. Han reste därför till granngården
Nerejorde, och där töfväde han och sände förfrågan
till Södra Villand, där Tollaiv bodde, om hvad
han då stälde med eller tog sig till. Tollaivs sju bröder,
som höllo med föräldrarna, gåfvo sig i lag med
länsmannen, så snart de fått veta, att han var kommen
på orten. Och de gåfvo honom nys om, att han var
hemma, Tollaiv, och satt och täljde på en kubb *. Nu
* Troligtvis för att göra en kubbstol. Se om sådana noten på
sidan 50!

först dristade sig länsmannen från Nerejorde till Villand
och kom in där, och då sutto alla sju kämparne rundt
omkring huset. Sven, som var Tollaiv närmast i styrka,
satte sig då tätt invid honom och sade för sig själf;
»Jag kan hjälpa dig att tälja litet.» Förr än Tollaiv
viste ordet utaf, var Sven snar och slog till honom med
en kubb öfver handleden, så att knifven flög ur handen
på honom. Därmed rände de på honom alla sju såsom
en man och drogo honom under sig på golfvet samt
togo hans armar och lade dem på smalryggen och bakbundo
honom med ett tåg. Så drog länsmannen honom
till Hammarsböen som en vild tjur.

Då han hade varit på fästningen några år, släpte
kommendanten honom hem igen, mest väl därför, att
han kunde bära sig fint åt, när han icke var full eller
arg; men förr än han slapp ut, måste han lofva kommendanten,
att han skulle hålla sig stilla, när han kom
hem, och styra med sin gård. Han fick då på sig hos
kommendanten en gammal soldatmundering, och då han
så gaf sig på hemvägen, trodde folk, där han tågade
upp genom bygden, att han var en förlupen värfvad
soldat. Då han var så långt kommen upp i dalen som
till Slabänke, som är ett hvilställe i Flöbygden, så satt
där ett lag druckne kortspelare. En af desse, som var
en kämpe, var dumdristig och tog sig för att håna honom,
Tollaiv, och kalla honom en knektslanker, emedan
han gick i soldatplagg. Denne kämpe satt då ofvanpå
bordet åt väggen till. Tollaiv gick fram på golfvet och
bjöd honom krokfinger med den ena handen. Detta våp
häktade då i med honom, och med det samma sköt Tollaiv
med den andra handen både bord och kämpe tätt in till
väggen, höll honom där och slet långfingern alldeles
ifrån honom och ut ur handen hans. Således var han
då färdig att gå därifrån, sedan han uträttat detta.
Sedan kom han in på ett annat hvilställe, som kallas
Mortingsudden, och där satt det också ett lag af
kortspelare, som voro fulle och spelade om bränvin.
Tollaiv gick på golfvet och såg på. En utaf dem tog
sig då för att drilla honom till att sätta sig i laget och
spela med. Han stod länge emot; men till slut fingo
de honom att sätta sig ned och spela. Men huru spelet
vände sig, så tappade Tollaiv och vardt skyldig några
skilling. Då togo de sig för att vara enträgne på honom,
att han skulle ut med pengarna, men då det gälde,
så hade Tollaiv inga pengar. De började då att lofva
honom ondt, och en fant redde sig till att vilja taga
honom. Men Tollaiv gaf honom en knuff, som gjorde
honom ohugad att gå vidare på, och därefter dref han
ut alle sammans ur stugan, så att de togo till flykten upp
i några bärgsskrefvor tätt ofvanför. Tollaiv drack ur
bränvinet, som stod på bordet, och så gaf han sig åter
på vägen norr ut till Ise på Bromunn. Då han var
kommen ett stycke framåt, såg han sig till baka, och då
fick han se, att de där räklarne sutto uppe i bärgsskrefvorna
och kikade fram med skallarna och stirrade efter
honom, liksom getter, när de äro skrämda af ulfven.
Men de tordes icke visa sig i sin förskräckelse.

På Tufto i Kvisle bodde då Ole, hans halfbror, som
han trodde hafva vållat fästningsstraffet. Då Tollaiv nu
var kommen så långt på hemvägen som till Tufto, ville
han titta in litet hos honom, Ole. Då han kom in på
gården där, hade Ole nyligen kört hem på ladugårds-
backen en diger, rå furustock. Denna tog då Tollaiv
och reste på ändan och satte honom upp emot fäjsgafveln,
och så gick han in i stugan till bror sin och dennes
käring. Då vordo dessa rädda, när de sågo, att den vild*
battingen emot all vån var kommen lös åter. Då han
var inkommen och hade suttit en stund, började han
att varda grufiigen hetsig utaf sig i talet; men bror hans
och käringen tordes icke annat än att plocka och ställa
fint åt honom med inat och dryck och höfliga ord och
andra åthäfvor, tills han åter blidkade sig något. Då
han så hade stillat och tålmodat sig litet, tog brodern
sig för att tala om, att han nyligen hade handlat sig till
en öfver måttan präktig gul häst, och denna ville han
då få visa för honom, Tollaiv. De gingo därför till häststallet
och sågo på hästen, och de tykte väl om honom,
så ståtlig som han var på alla vis. Tollaiv var med i
förstningen, men sedan tog han sig för att tala illa om
hästen och låta förstå, att det icke var en så präktig
kamp likväl.

Då Ole nu hörde detta, ville han visa bror sin det
stora lass, hästen nyligen dragit hem, och det var den
råa furustocken, som är nämd förut. De gingo därför
ut ur stallet för att se på stocken, men då de kommo
ut, var han borta från backen. Ola vardt rent förbluffad
öfver hvart han kunde hafva tagit vägen, och därmed
sade han, Tollaiv: »Kanske det var den där» lilla furupinnen,
som jag tog och reste upp mot fäjsgafveln din,
då jag kom in på gården till dig, bror.» Därmed skildes
han för den gången från bror sin.

På ett ting i Al var Tollaiv i lag med många andra
storkämpar, och då vordo de druckne och började att
reta upp sig på livar andra, I stugan, där de voro, fans
en öfver måttan stor kubbstol,* som de började slänga
med och häfva på; men ingen af dem orkade häfva
honom synnerligen högt från golfvet. Tollaiv kom då
fram och bad dem, att de skulle tocka på sig litet, »så
vill jag», sade han, »gifva den där stolen, som I försöken
Eder med, en liten näfvastöt bak i ryggstycket.»
Så grep han stolen med en hand och kastade honom
rakt upp i takåsen. Men de andre, som hofverat i lag
med honom, vordo rädde, då de sågo det karlatag, han
gjorde, och fingo sådan skräck i kroppen, att det bar
på dörr’n med dem, omkull och upp igen och baklänges
med hela skocken. Tollaiv vardt snart ensam kvar inne
denna gången med, såsom det vanligtvis hände, då han
kom i fläng med någon.

De yngste Villandskarlarne, Tollaivs halfbroder, hade
kommit i delo med Skottarne eller Mehuskarlarne i Kvisle,
och de gåfvo sig till att slås på det vildaste med livar
andra jämt, när de kommo ihop. Asle Mehus var då
kommen i olycka och satt hos länsmannen. Asle var
lågvuxen men en karl med framfärd. En kämpe i Fossgården
hade brukat skryta väldeligen med sin styrka, och
då detta skryt kom fram till Tollaiv, vardt han rasande
därpå; men, såsom det är sagdt ofvanför, han tordes
icke slås själf, sedan han kommit hem från fästningen.
Han reste då till länsmannen och tog Asle Mehus med
sig ur an-esten, och så körde dessa två till den omtalte

* Dylika kubbstolar, som äro gjorda af en massiv träkubb, livars
öfra del urhålkats för att bilda ett säte, med kvarstående ytterrand till
ryggstöd och sidokarmar, äro oerhördt tunga, då de stundom äro en aln
i diameter eller däröfver. På Dr Hazelii museum finnas några märkliga
exemplar.

kämpen. Då de kommo dit, var Fossgårdskämpen arg
och storordig. Asle och kämpen kommo då snart i slagsmål,
och kämpen rök stygt omkull och fick stryk, så att
han vardt liggande på golfvet. Därpå följde de Alse Mehus
ut, men då han kom på gården, kom han i raseri, så att
ingen kunde styra honom, och de höllos med honom fyra,
fem karlar för att få honom att sitta ner i Tollaivs släde.
Tollaiv hörde oväsendet och märkte, att Asle nu såg ut
att gifva med sig; men nu fick han hog att visa, att han
hade stål i armen själf också. Han gick bort till långbordet,
som räkte från vägg till vägg i stugan, sträkte
den ena armen under midten på bordet, hof det i vädret
och tvärsläpte det åter på bockarna, så att hela stugan
skalf.* Därefter gick han ut till Asle och sade till honom:
»Nu får du ställa dig i ordning litet, Mehus-katt!
och sätta dig ner i släden, så gifva vi oss af på väg
hemåt.»

Efter den tiden, då Tollaiv hade slutat upp att slås
själf, var han en gång i ett lag, och där kom sonen
hans, Ola, som fått namn efter Blank-Oia, i fläng med
en annan stark kämpe. I deras nappatag gick det både
fram och till baka; ingen dera orkade få bugt på den
andre. Gamle Tollaiv vardt då arg, gick bort emellan
dem och tog med en hand i hvar dera samt slet dem
ifrån hvar andra. Sin son satte han på dörr’n med de
orden: »Det är bäst, att du går hem till mor din och
sitter där och grötar; du ser ut att vara bäst skickad
till det. När jag var vid din ålder, tog jag aldrig emot
* Hvilket kraftprof detta var, inses bäst, om man betänker, att
dylika långbord, hvilka ännu brukas i Öfra Hallingdalen, ofta äro 8 i
10 alnar långa, 3 tum tjocka och en aln eller mera i bredd.

stryk.» Den andre satte han med andra handen mot
väggen, så att blodet sprutade ur käft och näsa, och han
sjönk ned på bänken blek som ett lik.

Tollaiv sade farväl till Hyttin. En tjänstedräng, som
Tollaiv tykte rätt bra om, kom i olag med en retsticka
som kallades Hyttin. Detta hände i ett bröllopsgille,
och Tollaiv vardt förargad däröfver. Han var då slug,
tog sig för att reta upp sig och göra sig full, och därunder
bad han tjänstedrängen att sno sig hem efter kampen
och kappsläden hans, ty nu ville han snart hem, sade
han. Drängen gjorde, som husbonden bad honom, och
kom till baka med häst och gräjor, * så fort han kunde.
Då Tollaiv såg, att häst och dräng voro återkomna,
började han att taga farväl af litet hvar af folket och
drog sig till dörrn och därefter ut på gården. Där tog
han häst och tömmar af drängen och satte sig i släden.
Så såg han sig omkring och vardt varse Hyttin, och
därmed sade han: »Ah, kom nu hit till mig; så får jag
säga farväl till dig också, Hyttin!» Hyttin var en sådan
dumbom, att han gick till honom och gaf honom sin
hand. Tollaiv räkte sin kefva** till Hyttin, klämde till
hans näfve, och slog med det samma till hästen med
piskan, så att det bar af från gården i fyrsprång. Hyttin
for snart omkull, så att han släpade efter släden som
en stämkubbe, och snön rök omkring dem, som om en
hvirfvelvind farit fram där. Så gick det både långt
och länge utefter vägen, förr än Hyttin fick sin hand
lös igen.

* Gräjor, svenskt dialektord (norskt Greier) samling af don eller
redskap af allehanda slag.
** Kefva, svenskt dialektoid (norskt Kjaiva) betyder vänstra handen.

Skilnaden mellan. Blank-Ola ocli Tollaiv. En gammal
hästhandlare, som dog för en tjugu år sedan, plägade
omtala, att han en gång, medan han var ung, kom på
nordsidan af fjället till Aurlandsvangen i Sogn. Där
bodde då en gammal gumma, som var mycket pratsam, och
som plägade omtala, att hon mindes, att han, Blank-Ola,
for och köpte hästar där, då hon var ung. När han kom
norr ut om vårarna, plägade han för jämnan företaga sig
ett riktigt supande där på Aurlandsvangen, och då vardt
han uppöst och trätlysten alt emellanåt. »Och när så
bar till», sade gumman, »så, Gud hjälpe mig, drog han
ej på, så att de knappast tordes vara kvar hemma, karlstackrarna,
på en half mil rundt omkring Yangen här.))
Hon förtaide också, gumman, att Tollaiv liksom far hans
for där norr ut och handlade kampar om vårarna, och
då drack han på Aurlandsvangen på samma vis. Det
hände då stundom, att han också pöste upp sig och
vardt arg, och då gjorde han snart tomt i stugan; »men
han gjorde icke tomt i hela bygdelaget, som far hans
gjorde, utan rensade bara huset för lustige landstrykare.»
»Och icke kunde han ha makt till det häller, Tollaiv»,
sade hon, »ty han såg ut som en vallpojke emot Blank-
Ola, far sin, och det var icke den ringaste jämförelse
dem emellan.»

Om Torkjell. Torkjell var den klokaste af alla åtta
bröderne. Han var länsman nedanom skogen och sunnan
om åsen, och kunde så mycket, att han förde sak på
tinget. Han var dugtig att bygga hus, och dem krotade
han själf» ut på det finaste, såsom ännu kan ses pä tingsstugan
på Sundre, som är uppsatt af honom.
Det är sagt om honom, att han icke kämpade ofta,
kan hända därför, att han ville hålla sig på storvis
Men på ett ting vid Sundre var det en gång en bonde
från Ål, som ville vara en storkaxe och tog sig till att
reta och förtreta Torkjell. Han vardt då till slut vred
och tog i tu med honom, men först blott med ord, och
sade till honom: »Och ville jag roa mig så mycket, så
vånnar jag, att ett godt struphugg skulle vara lagom.»
Och med det samma drog han till honom med hvasskanten
af handen rakt på struphufvudet, så att karlen
damp omkull och låg och vrålade. Så sade Torkjell:
»Nu såg du, att det gick, som jag sade dig förut.»
Den andre hade då icke lust för mer.
Om Sven. Sven var näst Torkjell den starkaste af
bröderne. Han var icke mycket hög men svarfvande
väl vuxen, hade fina fötter, var vän i anletet och så
smidig och vig, att han skall hafva kunnat från flata
marken hoppa jämfota öfver en häst med tväsadel på
ut-m att nudda vid honom.

Ola Tufto, Yillandstuften, som han kallades, bjöd
en gång sin broder Sven till sig som gäst i julen.
Han fägnade lionom då först med öl och bränvin,
men då Sven skulle till bordet för att få mat, hade
käringen på en borddisk af trä lagt upp åt Villandstuften
det nakna utaf en oxmule och en brödhög bredvid.
Detta gjorde hon på skämt och i samråd med sin man.
Sven åt väl icke stort, men sade icke häller något, för än
det led ut på kvällen, och Ola började blifva efterhängsen
; då satte han åt bror sin för den julfägnaden,
som han fått fram för sig på bordet om dagen. Ola lät
då påskina, att fägnaden passade för karlen. Då de
hade kifvats om detta en liten stund, grep Sven Ola
om strupen. Tuften tog då till att vråla, damp i golf-
vet och vände ut och in på ögonen, så att det var ledt
att se, när bara det hvita syntes i ögonen. Folket sprang
då emellan dem och skilde dem åt. Då Tuften kommit
sig något, flög han bort på väggen och tog en dragonpistol,
som var laddad, och ville skjuta bror sin. Ds
skilde honom då från pistolen, och medan detta stod
på, nappades några andre med Sven i den andra vrån.
Därmed skildes bröderne åt, och Sven lemnade i vredesmode
sin broders värdskap och gaf sig på hemvägen
med tjut och skrik.

Sven var gift nere i Satalaget och stod sig godt,
men till slut kom han i olycka. Detta hände en sommar
på så sätt, att han och en af hans grannar, hvilken
också ville vara kämpe, hade druckit sig fulle och sedan
vordo ovänner. Sven ville alls icke hålla den andre fölen
karl, utan tog honom bara och lade honom så lång
han var på golfvet. Denne, som låg under, drog då
knifven, och Sven fruktade, att han ville sticka till.
Då tog han båda armarna på honom, vred dem bakåt
på flata golfvet och skilde honom vid knifven, som han
tog i sin egen hand. Han menade sig då hafva skrämt
honom och sade: »Hvad skulle jag göra vid dig, om
jag skulle göra dig den hedern», och därmed måttade
han med knifven åt armen på honom, som låg under.
I det samma var det, som om den onde slagit till armbogen
på Sven; knifven gick rakt i pulsådern på den
andres armbogsveck, så att han förblödde. Sven vardt
strax tagen och förd till Sundre till sin broder Torkjell,
som då var länsman. Där satt han ett helt år fast, och
i alla tre * domarna dömdes han till döden.
* Både hos sorenskrifvaren och i de två öfverrätterna.

Mästermannen och knekten voro komne kvällen före
den morgon, då Sven skulle afrättas. Då mästermannen
kom körande söderifrån, sade länsmannen: »Såg Ni, om
skallen satt rätt på honom, medan han körde?» »Ja,
gjorde han så», svarade hans folk. »Ja, så krype dj . . .
i mig, skall icke skallen sitta så också på bror min!»
sade han. Det var nog Torkjell, som med sina listiga
knep fått det därhän, att brodern sluppit att afrättas i
staden. Nu gick han till bror sin i arresten och sade:
»Nu skall du få lefva, bror!» »Nu har du visst varit ute
och kört igen, Torkjell,» sade Sven; »aldrig blir jag så
beredd att dö mer, som jag nu är.» Han vardt nu lössläpt
och gick och ranglade fredlös för folk och gaf sig
till dem, som kommit på sned. Men han vågade sig
fram här och där till sine ättmän för att få sig underhåll
och bodde stundom uppe på fjället i en säter såsom
en ensittare. Till slut dog han i ett eldhus * på södra
Mörk i Hols socken.

Men i Rollaug i Numedalen förtäljes det på ett
annat sätt om hans död. Där heter det, att han verkligen
vardt afrättad, och man vet ännu att omtala, hvad
han svarade presten, som skulle bereda honom till döden.
Då nämligen presten bad honom att betänka sina
synder, bad Sven först om en angelikarot att tugga på,
emedan han hade ondt i bröstet. Presten bad honom
åter att omvända sig; då skulle han ännu samma dag
få sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob. Sven
svarade därpå: »Vill du i dag gå i mitt ställe, så skall
jag unna dig det kalaset.»

Om Knut Anfinnssäte. Ibland de åtta bröderne på
södra dilland var det, såsom förut är sagdt, en, som
* Eldhus motsvarar ungefär vårt brygghus eller bagarstuga.

hette Knut. Han bodde sedan på Anfinnssät i Hofve
och var en svår man att tas med. Han kunde icke
komma i något samkvätn, utan att gräla och träta för
att få i gång ett slagsmål, och folk säger, att han var
den allra värste af bröderne. Anfinnssäten, som han
vardt kallad, hade en gång litet till godo hos en fattig torparkäring
i Skardsätsliden. Han kom då dit och sade,
att han ville hafva käringen att skära den dagen, men
hon svarade: »Jag kan icke komma förr än i morgon,
om du så vill taga lifvet af mig». Han grep då fatt i
henne och drog henne ned åt älfven, och där band han
henne fast vid svansen på sin häst. Så satte han sig
själf upp på hästen och slog på med ett dugtigt spö,
så att käringen stundom var på fötterna och stundom
stod på hufvudet, ty repet var satt som. en rännsnara
om halsen. På så sätt drog han henne med sig hem
på sin åker. Så lång väg, som det är från Skardsätsliden
och hem till Hofve, så kan man tänka, att han kunde
hafva tagit lifvet af henne, då rännsnaran var om halsen;
men när han hörde, att det var kommet så vidt, att det
bara harklade i henne, vardt han själf ängslig, att det
snart var ute med henne, och då höll han in hästen och
lät henne komma på fötterna.

En gång hade han varit i Skardsätsliden efter en
fattig torpare, som hette Airik, och som han hade litet
till godo hos. Denne ville han truga att komma till
sig att löfva samma dagen, men mannen ursäktade sig
därmed, att han icke hade tid att komma förr än nästa
morgon. Han grep honom då och förde honom med
sig ned mot älfven, tills han kom till hästen. Nu vardt
han, såsom käringen förut, bunden i hästsvansen, och på
sådant sätt vardt han förd raka väge n till Larsgård.
Då han kommit dit med honom, band han hästen utanför
dörren med karlen i svansen, och gick in själf.
Mannen där, som hette Ailif, och som var en tjänstvillig
karl, tog väl emot Anfinnssäten, bad honom sitta ned
på bordbänken och gick till källarn efter en skål öl och
bad honom dricka. Anfinnssäten lät förstå, att han icke
fick fördröja sig med att sitta där och dricka, »ty jag
har en gråbock ute i hästsvansen», sade han, »och han
kunde slita sig.» Ailif misstänkte, att det kunde ligga
någon mening i detta, och gick ut och fann torparen
bunden i hästsvansen. Han tog upp knifven, skar af
repet och lät den stackaren ta till fötterna. Då ölskålen
nu hunnit tlifva tom, ville Anfinnssäten ut att se efter
hästen och bocken i svansen, och han fann nog hästen,
men bocken hade däremot pillat sig bort, så att han misstänkte,
att Airik hade spelat honom ett spratt. Då han
kom till baka in, gick Ailif ned i källaren efter en skål
med öl till åt honom, och då han gaf honom ölskålen,
sade han: »Detta skall du få för bocken din, som du
hade i hästsvansen, och vill du ha mer, när du har
druckit, så skall du få det af denna», och därmed höll
han fram näfven. Ailif var en stor stark karl, så att
Anfinnssäten började att ängslas, att han ämnade sätta
honom på prof, och ville nu börja att ursäkta sig därför,
att han farit så vettlöst fram med den där torparen.
Ailif lät honom veta, att, ifall han icke ifrån den tiden
ville fara annorlunda fram, så skulle de göra upp detta
med det samma, och då han icke fick något svar, så
grep han honom och vände iipp och ned på honom, så
att fötterna pekade åt kroppåsen och skallen mot golfvet.
Då började Anfinnssäten att be för sig. Ailif svarade:
»Antingen skall du i dag lofva liederligen, att du icke
skall fara fram så mer, eller också skall jag låta dig
veta, att du icke skall vara någon kung i Hofve socken,
utan att både en och annan skall töras att taga i tu
med dig». Och med det samma grep han fatt i honom
igen och satte honom tvärt emot sjfiselhällen, så att
Anfinnssäten trodde, att ryggen var knäkt. Där låg
han på golfvet, tills Ailif lyfte upp honom och bar
honom ut och satte honom på hästen. Sedan följde
Ailif honom till Anfinnssät, och där skildes de.

På Öfre stolen i västra Villand höll där till en käring,
som hette Guri Narfvesdotter, och henne ville Anfinnssäten
hafva till att skära åt sig en gång, då han var
bet för slåtterkäringar. Han kom bort till stolen och var
arg och ville truga henne att följa med. Hon tog då
till att skälfva af räddhoga och sade, att hon icke var
honom något skyldig och därför icke ville följa honom.
Då fattade han henne i händerna och drog henne i
flätan ned till älfven; där band han ett rep om lifvet
på henne och fäste det i bukgjorden på hästen. Han
satte sig sedan upp med en vidja i handen och rappade
på hästen, som fick lof att vada öfver den stora älfven
och draga käringen efter i forsen. Stundom var hon
uppe på vattnet stundom neri. Ålfven var mer än ett
hälft hundrade alnar bred, där han lät käringen släpa,
Då han kom upp till Villand, skröt han med sig själf
och sade, att han tagit ett karlatag och dragit en timmerstock
öfver älfven. Elling, hans broder, gick ut, och
då stod hästen utanför dörren med käringen i svansen.
Elling var en likaså elak man i andra stycken, men det
klack till i honom af denna syn. Medan Anfinnssäten
satt inne och drack öl, skar Elling af tömmarna, som
käringen var bunden med, och tog henne in och lastade
bror sin för hans framfart. Knut trätte igen, och Elling
sade då, att en slik omänniska som han säkert skulle
få en stygg död. Knut svarade, att det finge gå, som
det ville, och därmed skildes de.

Strax därefter var Elling norrut i granngården och
mötte där Anfinnssäten, som han hälsade vänligt pä,
utan att dock själf mötas af annat än en surmulen uppsyn.
Då Elling sporde, om han hade något emot honom, sade
lian: »Nej intet vidare, men inom kort skola vi talas
vid.»

I Mellangärden bodde på den tiden en gammal
käring, som hette Gunhild, undantagskäring i Hallstainsgården
hos Embrik, och dit kommo en lördagskväll
Elling och Knut och satte sig på spiselbänken att samtala;
detta tyktes gamla Gunhild litet ovanligt. Efter
en stund hörde några barn, som stodo i dörren, att
Elling sade: »Du vill väl icke dräpa mig, bror?», och
att Anfinnssäten svarade: »Du borde få det så,» men iJaoohar
icke hjärta till det». Strax därefter vardt det ett
sådant väsen därinne, att de trodde, att den ene af
karlarne drap den andre, och Gunhild kom då ut och
bad folk komma in, »ty dessa galningar hade då varit
ihop många gånger». Bröderne slogos, tills de vordo
utpankade, och sedan reste de hem, hvar och en till
sig, och vordo liggande halfdöde i flera dagar; så hade
de dunkat på hvar andra. Elling hade fått flera knifstygn,
så att de måste bära honom i en stol söder ut till baka
till Villand. De, som buro honom, bådo honom så
vackert, att de skulle få lof att se såren, stygnen ocli
slagen, men han svarade: »Det är tids nog att få se dem,
när man sveper mig». Men han lefde många år därefter,
och äfven sedan Anfinnssäten var död.

Anfinnssäten fick en stygg affärdsdag. En höst
hade han och några andra handelsmän rest till Kongsberg
med boskap och hästar, och då de hade afyttrat,
hvad de haft med sig, lagade de sig till hemfärden.
Samma dag, som de drogo ut, vardt Anfinnssäten sjuk,
men de andre togo honom då med sig och kommo med
honom ända till Sigdal. Dit kommo de en kväll till
en gård, som heter Grasvik. Detta var på senhösten,
och folket där på gården vardt förskrämdt, då de sågo,
att det kom så många hallingar, och icke hade de häller
någon stans att lägga dem. De måste då upplåta sin
egen stuga, så att de som kommo åtminstone kunde
komma under tak. Dessa firgo då finna sig i att ligga
på bänkar och stolar. Anfinnssäten började att blifva
alt sämre ooh sämre. De andre rådde honom då att
lägga sig på bänken emellan spiseln och sängen, och då
han icke hade något under hufvudet, tog en utaf kamraterne
en ränsel och lade under hufvudet. Nu sutto de
andre och pratade, men då de minst tänkte på slikt, vordo
de varse, att han vardt gripen liksom af en osynlig ande
och lagd på eldbränderna i spiseln; där brann det så, att
elden gick runclt omkring honom. De togo honom då och
lade honom till baka ner på bänken och sade: »Vi mena,
att du är rent af galen, då du riktigt vill bränna upp
dig». Han svarade icke, och det såg ut, som om han
fick somna. Medan de sutto och tänkte, att han snart
skulle till att dö, viste de icke ordet utaf, förr än han
för andra gången vardt satt in i elden. En utaf kamraterne
tog honom då utur elden och drog honom bort
till bänken och sade: »Gör du så en gång till, så vilja
vi alla resa, och så skall du få ligga kvar efter oss som
ett kreatur.» »Hvarför tog du mig åter från elden?
Jag skall så brinna i hvad fall som hälst, och det är
det samma, när det börjar.» Denne kamraten satt sig
ner på bänken och höll honom fast kvar, ända tills han
gaf upp andan. Där efter togo de honom och buro
honom ner på logen och lade honom där vidöppen i
en kubbstol med alla kläderna på. Utaf alt detta hade
de fått sådan skräck i sig, att de icke voro i stånd att
lägga sig att sofva. Medan de då sutto och samtalade,
kom det in en tiggare och bad om husrum, men käringen
sade: »Jag har nog ined dem, som redan äro här, de
taga bort både bänkar och stolar i huset.» Tiggaren
sade, att han var nöjd, om han bara fick vara under
tak, och badom att få gå ned på logen att ligga
där. »Det kan du gärna få», sade käringen, »men det
står ett lik på loggolfvet, och då vill du väl icke ligga
där.» »Liket gör då väl icke mig något», menade
mannen. »Ja, efter som du vill det svarade käringen
»så finner du uti en af vråarna på logen litet foder,
som du kan lägga dig i». Därmed gick karlen på logen.
Han fann fodret i vrån, lade sig där och var glad att
vara kommen under tak. Då han hade legat en stund,
började det att blifva ljust på logen, så att han godt
kunde räkna alla läktena i taket. Detta undrade han
mycket öfver och började frukta, att det kanske skulle
komma något värre. Medan han låg och såg på ljusskenet,
tykte han, att det kom in en skepnad af en man
genom dörren, och att denna skepnad drog sig bort åt
kubbstolen, i hvilken liket låg. Skepnaden grep liket
i härdarna och rykte det ned på golfvet, och där togo
de sig för att brottas. An var liket på knäna och än
skepnaden, och sålunda bar det af fram och till baka
öfver golfvet med dem. Tiggaren ville gärna hafva
sluppit ut, men han kunde icke komma åt det. När han
försökte på den ena sidan åt logväggen, så mötte han
liket och skepnaden som brottades, och när han försökte
på den andra sidan, så voro de där med. Men då båda
tyktes vara uttröttade, drogo de sig bort till kubbstolen,
och »den fule», som mannen med säkerhet trodde att
det var, halp liket att komma till baka upp på stolen.

Liket vände sig då sålunda, att det hängde med ryggen
in på stolskanten framtill, mera förmådde det icke. Men
sedan vardt det vidare hjulpet af det af den andre, och tiggaren
såg grant, att »den fule; rätade ut det, såsom det förut
hade legat både med händer och fötter. Då först slapp
mannen ut från logen och kom in i stugan. Folket började
då att undra och tänka: »Månn tro, han har sett
något?» Efter det, som hade händt där om kvällen, tviflade
de icke på att »den onde» hade tagit kroppen med,
liksom han, efter hvad de trodde för visst, redan förut
hade tagit själen. De frågade därför tiggaren, hvad
som hade händt med honom, efter som han kom in igen
midt på natten. Han såg hiskligt vanstäld ut och kunde
knappast svara, så rysligt uppskrämd var han. Då han
hade sansat sig, sade han dem alt, hvad som händt.
Hallingarne viste sig då ingen annan råd än att få
Annfinnssäten nedgräfd, och det gjorde de om morgonen.
Då de kommo till kyrkogården med liket, gingo de
till presten ocli sporde, om han ville kasta jord på det,
men presten sade nej därtill. De fingo då kasta upp
en graf och sätta ned liket och jorda det själfva där.

Det första, som spordes i hemtrakten om detta,
kom fram på så vis, att en gammal skvallerkäring kom
in på ett torp och där råkade på Ågåt Anfinnssät,
Knuts käring. Agåt och käringen i huset vordo osams,
och Ågåt började att lofva henne ondt och låta förstå,
att Knut skulle få taga i tu med detta, när han komme
hem. Den gamla käringen, som förut kommit in, satt
där och tuggade på sin tobaksbuss och vardt arg på
Agåt för detta och sade: «Du skulle icke sitta här och
lofva så ondt du, Agåt; det är icke många dagar, sedan
«den fule» tog Knut ute på Grasvik i Sigdal.» Nu var
det Ågåt, som vardt förskräkt, men ändå ville hon icke
tro, att det var sant, att han hade dött; men hon gick
å stad och lyddes och hörde efter, då handelsmännen
kommo. Då fick hon veta det för allvar, och därtill det,
att de visst och fast trodde, att »den fule» hade tagit
honom med både hull och hår.

Om en jänta från Villand. Det var en jänta af
Villandsätten, som var vän och stor och dugtig som
den präktigaste karl och stark som en kämpe. Det
hände sig nu så, att någre pojkar hade skrutit med den
nära bekantskap, som de hade med den väna Villandsjäntan.
Detta kom fram till henne, och hon vardt illa
till mods, men var lugn och listig och låtsade om ingenting,
tills hon fann utsigt till att hämnas med något
knep. Det föll sig då så, att det var ett dansgille en
gång om sommaren på en af granngårdarna vid Villand,
och där voro de pojkarne, som hade skrutit i otid.
Hon var på det gillet, hon också, och en jänta, som
var hennes syskonbarn, och de slogo sig till samnians
om att resa i förväg från dansen och lägga sig i bakhåll
för pojkarne med hvar sitt fång småhuggen ved.
Detta gjorde de också, och pojkarne kommo farande
fram förbi det stället, där jäntorna lågo på lur. Och i
rätta ögonklicket sprungo jäntorna upp och började
slänga vedträd efter vedträd på pojkarne, så att det
skrälde i skallarna på dem. Och så sade Villandsjäntan:
»Nu ska» ni få känna, hur trä smakar, våra karlar!»
Och på sådant vis gaf hon dem skjuts ända fram till
granngården i fullt flygande språng, pojkarne före och
jäntorna efter.

Denna jänta vardt sedan gift och hade många
äfventyr. En gång, då hon låg på sätern, hade hennes
boskap gått in på grannens mark och af honom blifvit
upptagen. Då satte hon sig till häst och red i fyrsprång
till grannen och fram till stugan. Det var på gården
Tufto. Men mannen kom ej ut. Då red hon ner öfver
Tuftebron och upp i Tufteliden efter sin boskap och
dref sedan denna samma vägen hem. Men nu lade hon
färden tvärs öfver själfva åkern på Tufto, och där gaf
hon kreaturen god tid att äta sig väl mätta. Sedan red
hon fram till stugfönstret, steg utaf hästen, lade betslet
öfver sadelknappen och manade mannen ut. Men han
hade icke lust att komma. Då tog käringen sig för
att göra rundkast * så högt och väl som den bäste karl
och manade ännu en gång ut mannen för den omak,
han gjort sig med hennes boskap. Men då han såg,
hvilka hallingskast hon gjorde, och liuru stark hon var,
* Ett slags volt i luften, hörande till hallingspolskan.

så satt han där han satt innanväggs och stack icke ens
ut hufvudet genom dörren.

En annan gång sprang samma käring öfver en två
alnar hög stengärdsgård så lätt som en get och lyfte
bara litet på klädningskjoln framför fötterna.
Om Mette-Elling. Tre söner af Villandsätten voro
med i kriget mot svenskarne år 1788, och alla tre hette
de Elling. Men Elling Ellingsson var den störste och
starkaste af dem. Eftersom hans mor hette Mette
vardt han mest kallad Mette-Elling. Innan han vardt
inskrifven till knekt, mötte han en hög officer vid namn
Lossius i Golsbackarna. Lossius ropade, att Elling
skulle köra ur vägen; men Elling hade två hästar för
och tungt lass och kunde icke komma ur vägen. Då
slog Lossius till honom, men Elling svarade: »slår du
mer, så slår jag igen». Lossius slog då till honom ännu
en gång, men då gaf Elling igen ett sådant slag, att
Lossius stupade ner utför branten och släden med. Då
Elling sedan vardt inskrifven i knektrullan, måste han
springa gatlopp därför, att han slagit Lossius. Detta
skedde på Tannbergsmon, och en del mängd kvinfolk
hade kommit dit för att se på. Och då Elling hade
lupit tolfte och sista gången, sprang han midt in i
kvinnohopen och gjorde där flera hallingskast, så att de
skulle se, huru litet han brydde sig om alt stryk han
fått.

Om, Vebjörn och hans käresta. Villandsätten vardt
sig lik äfven i följande led, men det är icke skäl att
upprepa alla de stygga ting, som berättas om den samma,
om både män och kvinnor. Blott ett. drag må ännu
med. Det är en liten historia, som tilldrog sig
1822, d. v. s. för något mer än ett hälft århundrade
sedan. Det hände sig, att en pojke uppe i Hallingdalen,
hvilken hette Vebjörn friade till en jänta. Hon tykte
om honom, men föräldrarna svarade nej. Emellertid
fingo de unga ett barn. En dag kom friaren till gården,
där jäntan bodde, och hade med sig några af de värsta
kämparne i dalen. De gingo in och togo barnet, och
då följde modern med godvilligt. Men gubben, jäntans
fader, bad sin dotter det bästa, han kunde, att hon
skulle stanna kvar, så ville han föda både henne och
barnet. Men jäntan sade nej. Hustrun i huset, Astrid,
var emellertid hårdare, hon, men det var också Villandsblod
i henne. »Kom hit, du,» sade hon till friaren,
»jag får väl lof att tala ett ord med dig, innan du
reser.» Han kom då fram till henne: »Du har kyst
dotter min så många gånger på det nya viset, du, men
nu skall jag kyssa dig på det gamla,» och därmed drog
hon upp loftsnyckeln, som hon hade gömt i barmen,
och slog till Vebjörn, så att blodet sprutade honom
både af näsa och mun. Jäntan och barnet reste då med
honom.

Dagen därefter gick gamla Astrid på en väg mellan
två gårdar i närheten. En man, som mötte henne,
vardt förfärad vid att se, huru bedröfvad hon såg ut,
och sade till henne: »Hvad fattas dig, Astrid; du ser
så förändrad ut?» »Ah, icke mycket,» svarade Astrid,
»det var gråtassar hos oss i går och togo en ungget
och killingen med; det var skam, att någon skulle se
något på mig för det». De unga vordo sedan gifta
men mycket olyckliga.
Villandskämparne är ett ord, som ännu ej är glömdt,
och som klart tyder på att idrotter och stridbarhet stodo
främst bland ättemännens egenskaper. Men Ustadalen
är också, såsom jag förut antydt, full af stugor i en
vacker och ståtlig trästil, de bästa bygda af Villandsbönderne,
som voro mästare i att timra och konstnärer
uti att bruka knifven ej blott uti ättestriderna, utan
äfven på träblocket. Gretestugan och Tingsstugan,
båda på Sundre i Als socken och tillhörande Villandsböndernes
verk, torde vara svenske läsare väl bekanta
genom teckningarna uti »Nordiska Tallor».
På vandringen ned genom Ustadalen hvilade vi en
stund på gården Fos uti en ståtlig stuga, såsom de flesta
här uppe i dalen, öppen ända upp till takåsen. Där
kom då in en man, gammal, men kraftig och reslig.
Då han hörde, att vi hade samma väg, erbjöd han sig
vänligt nog att bära den ena, nämligen den tyngre,
ränseln, hvilken han också ledigt slängde upp på axlarna,
medan åter vår unge, starke förare från Östbygden i
Tinn först efter mycket vägande och kink låtit beveka
sig att taga på sig samma ränsel, eller den, som jag
vanligtvis bar. Vandringen födde samtal om både ett
och annat, och snart fick jag veta, att den raske gubben,
som hette Elling Aslesön Pioe, var den ene af de två
män, som i början af vårt århundrade följde den nu
aflidne, ryktbare professor Hansteen öfver fjällen härifrån
till Plardanger just den gången, då denne så att
säga upptäkte Vöringsforsen. Den andre bonden, som
följde med, hette Per Jonsen Maurset. På den tiden
fans alldeles intet turistlif. Gästfriheten kunde ännu
utan ersättning underhålla de ytterst få resande, som,
stundom med ett mellanrum af åratal, kunde komma
upp till de ensliga fjälldalarna. Gamle Elling skildrade
på sitt vis de märkvärdiga instrument och redskap, som
Hansteen förde med sig, och målade lifligt nog den
då unge lärdes förtjusning öfver Yöringsforsens upptakt.
Han hade krupit på magen fram till den afgrundsrand,
utför hvilken Yöringen störtar ner, och låtit
Elling kasta ner klippstycken samt beräknade forsens
höjd af den tid, som åtgick, innan dessa hunnit djupet.

Från Vöringen gick deras färd ner till Hardangerfjordens
strand, där de gästvänligt mottogos af den ryktbare
prosten Hertzberg i Kinservik, en man, säkerligen
bekant för många svenskar genom Carsten Hauchs skildring
af sina ungdomsdagar i Hertzbergs hus. Han var
en kyrklig storman af forntida, nu kanske utdöd art,
en öfverlägset lärd, fint bildad, belefvad, sträng, arbetsam
man, sina församlingars älskade fader, vördade vän
och allsvåldige herskare. Han var en vetenskaplig forskare,
på samma gång han ej var för hög att tänka på
bondens ringaste önskningar, intressen och behof. Man
hörer ännu gamle män i Hardanger med stolthet och
lof omtala prosten Hertzberg och hans tidehvarf.

Då vi kommit till Hammersböens gästgifvaregård,
lastade gubben Elling ett stort stycke tungt och groft
vadmal ofvanpå ränseln, så att han nu bar en börda,
som skulle varit tryckande till och med för en stark
man i sina bästa år, men han bar ändå sin last säkert
och fast uppför backe och nedför backe. Vi styrde
sedan vår väg till den för sin vetenskapliga samlarifver
bekante bonden Sander Råen, som bor på sin ättegård
ett stycke nedom vägen. Vi kommo in i en luftig och
sval stuga, öppen ända upp under takåsen, och funno
den liflige, mörklagde Sander hemma. Yi vordo vänligt
emottagna, språkade öfver en bred bål med godt,
starkt öl om forna tider och Hallingdalens märkvärdigheter.
Sander härstammar från en skotsk man, som,
jag tror det var i slutet af sextonhundratalet, kom in
till Norge, och tjänade sig upp till sorenskriver (häradshöfding)
här uppe i dalen.

Sander hade bland många
fornsaker också ett gammalt märkligt vapen, det enda
i sitt slag i dalen, hvilket troligen härstammar från
Skotiand och inkommit med ättfadern. Taket på Sanders
stuga, som i sitt slag är ett praktstycke, är måladt
af en märklig bygdemålare, Trugi Gunnilgaard, som
lefde för omkring 120 år sedan, och som målat mycket
här uppe i dalen. Sander Råens egen måhända märkligaste
bedrift är, att han upptecknat icke mindre än
6000 af de ord, som förekomma uti Ivar Aasens norska
ordbok. Han torde uti ett och alt vara en bonde af det
slag, hvaraf icke många födas uti hvarje tid, men en
bonde, som klart visar, hvilka märkliga anlag-till tänkande
och forskning ofta gömma sig uti det fria bondeståndet
i Norden. Vårt samtal vände sig till många
håll, och jag kom äfven att spörja, om några afkomlingar
af Villandsätten ännu funnes i Hallingdalen. Sander
visade då strax på gamle Elling, hvars moder, Bergit
Larsdotter, var ett brorsbarn af Torkjell Villand, som
bygdt den gamla Torkjellstuen på Nyhus i Torpe socken.

Vi upptäkte nu, att Elling var icke mindre än
80 (säger åttio) år gammal, denne reslige gubbe, som,
ännu uppe i sådan ålderdom, bar öfvertung mansbörda
för ros skull öfver en mils väg. Det var en äkta afkorn72
ling af den gamla, ryktbara kämpaslägten. På gammalnordiskt
vis skildes Sander Råen [hvars förnamn Sander
egentligen är det skotska Saunder, Alexander]från
oss med gåfvor, och jag fick där vid lag initialbokstäfverna
till mitt namn uti naturliga typer, vuxna i
skogen, eller, ännu tydligare sagdt, uti krokvuxna kvistar,
som fullkomligt återgåfvo bokstäfvernas form,
Sander hade på sina vandringar letat upp flera alfabet
af sådana. Då vi å nyo kommit ut på vägen, började
vi att alt närmare utforska Ellings slägtförhållanden,
och dessa voro tragiska nog. Troligtvis hade hans moders
gifte uti de ättstore Villandsböndernes ögon varit
en mesallians, ty Ellings fader vardt dräpt af sin hustrus
anhörige, ännu innan Elling hunnit födas. Detta
hände år 1795. Elling mindes föröfrigt väl, huru stridbare
bönderne öfver alt i Hallingdalen voro ännu i hans
ungdom; men han önskade alls icke denna tiden till
baka.

Nu är allting annorlunda, men drag finnas dock,
som visa, att åtminstone den gamla tankegången ännu
ej är död. Hämden är ännu en grundtanke i folket,
och man kan knappast tro det, då man ser de ofta vackra,
ljusa och öppna anletena i Hallingdalen, att knifven
kan sitta så löst i slidan, som det stundom ännu är fallet.
Man berättade mig, att, om en pojke helt ung fått aga
af sin husbonde, och att, om, sedan år, ja årtionden, gått
och pojken blifvit man, ett lämpligt ögonblick erbjuder
sig, man kan vara säker på, att detta ej får gå förbi,
utan att hämdlusten blifver tillfredsstäld. Ett förnärmande
ord, en öfverilad handling kan ligga tyst och
oomtalad uti åratal; men en gång kommer stunden, då
den förorättade utkräfver sin hämd, och denna är aldrig
skonsam. Men det vore orätt att säga, att endast onda
minnen sålunda lefva, ty de goda förvaras lika troget
i hjärtedjupen. Jag känner en fru i Hallingdalen, hvars
man blifvit mycket omtykt af bönderne. Då mannen
dog, viste de icke nog, huru väl de ville göra enkan.
Alla gingo tysta förbi hennes bostad och täflade om
att kunna göra henne tjänster. Slutligen, till begravningsdagen,
gingo de ut alle man och fälde unga björkar
och satte löfgång och äreportar hela vägen, en fjärdedels
mil från sorgehuset och till kyrkan, så att den
sörjande vardt rent gripen och öfverväldigad af denna
hyllning åt den aflidne. På tal om hämden eller, såsom
jag hällre ville kalla det, gärningsgälden här uppe i
dalen, måste jag äfven påminna om presten Ole Mattiesen
Engelstrup, i Ål, samme man, som skänkt altartaflan
till Åls kyrka. Under hans tid kom ut det påbudet,
att bönderne icke fingo komma till kyrkan med
sina vapen och stridsyxor.

Då var det en stridbar bonde, Björn Lexvold, som trotsade påbudet.
Men presten var häller ingen rädd man, utan gick hårdeligen emot Björn
Lexvold och tog, då förmaningar icke hulpo, jag tror
att det var i själfva kyrkan, med våld yxan ifrån bonden.
Men se, denne sjuknade och dog inom ett par
dagar, och gaf, fullt öfvertygad om att presten därtill
var skulden, åt sin son såsom arf skyldigheten att hämnas.
Stunden kommer, Björns son infinner sig och rusar
med höjd yxa mot presten. Men denne stod alldeles
lugn och lyfte bibeln såsom en sköld framför sig.
Detta lugn häjdade den vildsinte, och Ole Mattiesen
räkte honom bibeln såsom ett ord från Honom, som
tagit all hämd uti sitt våld. Uppträdet slutade så, att
Björns son läste så pass mycket i bibeln, att han själfvilligt
sänkte hämdeyxan.

Det kunde finnas månget karakteristiskt drag att
anföra från Hallingdalen, men vi få ej trötta läsaren
med för många sinkande hållpunkter på färden. Det
led mot lördagskvällen den 10 Juli, och vi ville ovilkorligen
hinna till gästgifvargården Nederål nära Hols
kyrka, den öfversta i Hallingdalen, för att där hvila ut
öfver söndagen. Elling hade redan gått ett långt stycke
förbi sitt hem, och stridt regn började att falla. Då
kom en kärra farande uppför dalen, och vi fingo utan
svårighet fri skjuts för våra ränslar ända upp till kirkesangeren
i Hol, där vi skulle hemta dem. Vi gingo
nu naturligtvis mycket lättare och skildes från Elling,
som endast med svårighet ville mottaga en ringa betalning
för den tjänst, han gjort oss. Regnet vardt alt
skarpare, dalens skönhet doldes alldeles för oss, och vi
längtade ifrigt att komma till gästgifvargården, huru
tarflig än denna måtte vara. Så kommo vi till kirkesangerens
hus att taga våra ränslar och vidare spörja
om vägen. En man kommer ut och frågar, om vi ej
hällre ville sitta ner och vara som hemma där. Det
var socknepresten H., som under prestgårdens nybyggnad
hyrt sig in i skolsalen och ett af kirkesangerens
rum. Aldrig har en inbjudning kommit mer öfverraskande
och oväntadt, och aldrig hafva min hustru och
jag lifligare njutit af gästvänskapen i en älsklig familj,
än denna gång, då vi efter en hel vecka på fjällen
väl behöfde att komma i ro. Här njuta vi ännu på
tredje dagen af trefnad och behag hos ett värdfolk,
där kristligt allvar och en frisk, vaken bildning stämt
möte.

Följande dag besökte vi kyrkan och hörde en nyss vid
universitet utexaminerad teolog för första gången tala
från en predikstol. Han gjorde sin sak med evangelisk
värme och nitiskt allvar, öfver hufvud måste jag erkänna,
att jag ofta hört goda och besjälade predikanter i Norge,
och jag tror, att de bästa dragen af det kyrkliga lifvet
i Norden för ögonblicket äro de märkliga rörelser af
ett nytt och för tidens frågor ovanligt vaket trosnit,
som uppenbarar sig på många punkter i Norge. Det
är bekant, att den märkliga väckelse, som i vårt århundrade
genomströmmat den norska kyrkan, är utgången
från en bonde, Hans Hauge, hvars glödande ord skakat
tusendens samveten och såsom slagen af stormklockor
skallat genom hvar enda vrå af den norska statskyrkan.
Man må rikta hvilka anklagelser som hälst mot Hans
Hauge, men ett är visst, nämligen att han var en man
af brinnande tro och altuppoffrande hänförelse. I med-
gången liksom i förföljelsen var han ståndaktig och
orubblig vid hvad han höll för rätt och sanning, och
det fans på jorden ingen makt, för hvilken hans fasta
tro bäfvade. En sådan man måste få inflytelse, och
Hauges ord och namn och den anda, som från honom
utgått, hafva verkat långt efter Hauges död, och de
verka medelbart uti många skiftande former och drag
ännu i den dag, som i dag är. För dem, som öfver
hufvucl sysselsätta sig med den kritiskt-vetenskapliga
undersökningen af de kärfva dogmatiska problemen,
liksom för dem, som i den statskyrkliga uniformiteten
se det bästa värnet för det kristliga lifvet, är Hauge
lika litet tilltalande. Men sätter man lifvet i tro och
hänförelse och gärningar främst af alt, då tål Hauge
vid att ses och studeras på mycket nära håll, och uti
sådant lif har Hauge många efterföljare. Om man under
ett namn, pietister, vill sammanföra alla dem, som framför
mängden beflita sig om »pietas» i detta ords djupaste
och bästa betydelse, så är det otvifvelaktigt, att
de norske pietisterne méd jämförelsevis få undantag
på ett mycket fördelaktigt sätt utmärka sig framför de
syenske.

Det finnes hos de norske en friskhet och
otvungenhet, en vaken blick för tidens frågor, en afgjort
frisinnad uppfattning af politiska och öfver hufvudet
samhälleliga spörsmål samt ett öppet sinne för literär
och humanistisk odling, som skarpt afviker från den
ständiga förbannelsedom öfver alt utom ett enda, hvilken
uti livar enda vrå i vårt land möter oss från en viss
kyrklig fraktion. Jag skulle vilja säga, att norrmännen
visa sig som partimän mest ofördragsamme i politiska,
svenskarne åter i religiösa tvister. Så tilltalande och
sund har jag för min del ej mött den husliga och dagliga
andakten i Sverige som i Norge; och jag har i
Norge mycket oftare än i Sverige uti familjer af afgjordt
religiöst allvar mött den varmaste kärlek för fosterlandets
literatur, konst och samhällslif. Jag har hos de allvarligaste
familjer i Norge mycket ofta sett en rik och smakfullt
vald boksamling af mångsidigaste slag; i Sverige
har jag dess värre mycket sällan sett det. Och hvarför
skall det vara så? Hvar ligger grunden och orsaken?

Men jag kommer bort från min reseskildring. Det
var af stort intresse att se den allmoge, som infunnit
sig till gudstjänsten i Hols gamla kyrka. De färgrika
nationaldrägterna voro afgjordt förherskande. Klädningskjolen
räcker här uppe i Öfra Hallingdalen ända upp
till armhålorna, och lifvet är ej större än en krage på
axlarna. Granna bårder nedtill sticka bjärt af mot vadmalets
mörka färg; och de hvita hufvudbonaderna lysa
grant med sin mångfärgade tofs, som blandar sig med
det utslagna håret i nacken. Man ser mycket ofta
vackra ansigten både bland män och kvinnor. Åtskilliga
detaljer af gudstjänsten röja drag, som tydligen äro minnen
från den katolska tiden, och dessa i förening med
färgprakten hos menigheten och den storartade natur, i
hvilken kyrkan ligger, stämma ovilkorligen sinnet på ett
underfullt sätt. Man känner sig så att säga hundratals
mil och hundratals år borta från Sverige och nutiden.
Hol är utan all fråga den vackraste socknen i Hallingdalen.

Den kristallklara Holsfjorden utbreder sig
till en half mils längd nedanför kyrkan och återspeglar
fruktbara stränder och frodiga gårdar, öfverskuggad
af resliga, skogbevuxna fjäll, öfver hvilkas hjässor Hal-
lingskarfven häfver sin väldiga krona högt mot skyn
och af slutar taflan med den rand af asurblått och snöhvitt,
som är alplandskapens skönaste smycke. Det var
ett nöje att gå omkring uti gårdarna och studera den
fornåldriga inredningen och de ofta märkliga inskrifterna
på väggar och tak.

En sådan stuga må jag något
närmare beskrifva, nämligen Nystugan på Nedre Myre
i Hol. Hon var, såsom alla äldre stugor här i bygden,
öppen ända upp under takåsen, som utgjordes af en
ofantlig stor stock. Hela stugans inre var måladt år
1792 af Christen Aandstadt af Gusdal (d. v. s. Gausdal).
Takmålningarna utgjordes af, jag tror, nästan alla det
gamla testamentets djur, åtminstone de fyrfota, och i
synnerhet dem, hvilka man kände just lagom litet, för
att fantasien fritt kunde få karakterisera dem. Kring
djuren slingrade sig kolossala krumelurer af blomsterverk.
På väggarna voro också många lärorika ting,
begynnandes med Adam och Eva, begåfvade med mera
arkaistiska än sköna gestalter. Hvarför målade man då,
kunde någon museibesökare spörja, när man ej kunde
måla bättre? Jo, det kommer helt enkelt däraf, att
kunskap aldrig kan trifvas såsom någon blott förståndsegendom,
nämligen så länge människan ännu är naiv.

Ögat vill få se, hvad tanken inlärt; yttre bilder måste
ge lif åt det, som uti minnet finnes till såsom blotta
skuggestalter. O, att våra uppfostrare alt ifrån söta
pappa och söta mamma ända till lärarinnorna i tusenriksdalerspensionerna
och till lektorerne och inspektorerne,
som skola fostra den karlaktiga delen af vårt
folk, ville i lif och gärning följa naturens vink och låta
barnåldern, som är inbillningens tid, förskonas från en
abstrakt kunskap, som dock aldrig kan uppfattas förr än i
den tänkande och mer mogna åldern. Vi se ju folken
i sin barndomsålder på alla punkter omgifva sig med
betydelsefulla bildverk, och vi se ju barnen nu, såsom
alltid, hällre hylla sig till bildboken, som talar om händelser
för ögat, än till de svarta trycksidorna, som vilja
ge oss samma sak genom ett mer abstrakt medel, språket.
Skulle ej detta innebära en betydelsefull vink och
mana oss att från barndomens lektionsschema stryka ut
en hel hop med otyg, som trängt sig dit in ? Jag är för
min del fullt förvissad därom.

Men vi må återgå till stugan på Nedre Myre. På
det att den väldiga takresningen ej skulle spränga väggarna
i sär, var en grof stock lagd tvärs öfver stugan,
från långvägg till långvägg. På denna stock stod på
ena sidan måladt (med originalets språkfel bevarade):
»Herre Vel Kommen til Bors for at Ede og Drike
Men for Glas mej din Gud og Fader ikke
Hvo som Vil Tale med Gud
Maa fra sig Luke Verden ud».
Och på den andra, med en drakbild framför inskriften
och en dylik midt inuti:
»Af Drager
Mange Megen skraék Intager
Haf Gud for Øyne og i Hiertet
han frier fra smerte».

Öfver dörren stod vidare att läsa:
»0 Gud for din Naade
Fri og bevare Dett Huds i Fra Al Vaade.
Ja Vem Som gaar ind heller Ud
Bevare os Alle o Store Magestediske gode Gud».

Omkring frisen af den gamla pelarsängen stod
vidare:
»De Gud Frygter skule Frydes
og som Solen Herlig Prydes
Gud gifve os Fred O Fredens Förster:
Efter Fred vi Alle: Sucker Raaber og Törster».
Och slutligen inuti sängtaket:
»Læs din Morgen
Og Aften Bön:
Saa faar du de Godes
Englers Lön».

Om jag nu tillägger, att väldiga, gammaldagse boller»
och kärl stodo på skåpen, och att skifvan till det stora
bordet framför gafvelbänken bestod af en enda planka,
8 (åtta) alnar och 1 tum lång, samt 1 aln bred i ena
och 1 aln och 3 tum bred i den andra ändan och där-
till 3 tum tjock, utan några ytkanter, så synes det, att
praktstycken af gediget gods ej häller saknades. Framför
detta väldiga bord var betydelsen af det Tollaiv
Villands kraftprof, som jag förut omtalat, lätt att fatta.
Bland inskrifter i stugor här uppe i den öfversta
vrån af Hallingdalen, vill jag ännu, efter sockenprestens
anteckning, anföra några.

På ingångsdörren till den gamla stugan på Nerålshougen står:
»Tro ikke hörer
Elsk alt Seer
Sig hvad veed
Gjör du vil.»

Detta ser alt litet gåtolikt ut och är tydligen afsedt
att vålla något hufvudbry. Men då det kunnat tydas
af bönderne här uppe i dalen, torde den regel, efter
hvilket det skall lösas, icke häller för detta brefs» läsare
behöfva framläggas. Orden, brukade så, som ristaren
menat, gifva fyra goda visdomsråd.

På en annan dörr på Nerålshogen står:
»Menneskets Vandel paa jorden er vigtig,
Lykke og aere beroer derpaa,
Gjören og Laden maa vare forsigtig
Skal Held og Hæder i Löbet ei gaa
Man sig maa vare
For Listens Snare,
Ingen tro ilde
Men sig selv bedst,
Trædskhed på jorden
Mægtig er vorden,
Vogt dig for Samme,
Den dræber som Pest.
Finnis.»

På Medhus i Hols prestgäll äro i stugan på väggen
vid högsätet målade en prest, en krigsman och en bonde,
med följande deviser under livar dera: »Jeg beder for
Eder», »Jeg strider for Eder», »Jeg stræver for Eder.»
Likheten med ett svenskt ordstäf är här påfallande.
En i sitt slag på en gång lustig och rörande inskrift
påträffade presten för några år sedan vid ett besök hos
en gammal hustru, som sedan tjugu år lefde ensam,
öfvergifven af sin man, som ännu höll sig till en annan
kvinna. Den samma lydde så:
»Jeg lever i en Sörgestand,
Men Jesus er min Frelsermand,
J e g lefver i en Sörgestand,
Men Möller er min Tröstermand.
Sammensadt af Margit Torstensdatter Sönderaal 1866.»
På prestens förvånade fråga om, hvad Möller vore
för någon tröstare, fick han till svar, att gumman lade
fram för honom — Heinrich Mullers Postilla, en gammal,
hederlig andaktsbok. *

Våra nyvunna, gästfria vänner i Hols prestgård ansågo,
att vi ganska väl behöfde hvila ut äfven under
måndagen, och vi voro ej själfva särdeles svåra att öfvertyga
därom, synnerligast som ett stridt regn, ett verkligt
dagsregn, började falla. Men sålunda fingo vi njuta en
af de angenämaste dagar under hela vår färd. Som
Runeberg och Tegnér funnos på hyllan, läste vi högt
emellanåt, och dagen förflöt med ilande snabbhet.
Följande dagen gingo vi nedåt dalen, som nedanför
Hol blir mera enformig, och hunno vid middagstiden,
efter en tämligen långsam rodd öfver Strandefjorden,
till Åls prestgård, dit vi vänligen inbjudits. En liten
episod från denna vandring måste jag omtala, emedan
den samma föll in öfver vår väg såsom en stråle af
forntida, vackert tänkesätt hos folket. Då vi kommit
ned till Strandefjorden, ville vi naturligtvis gärna få en
båt, för att slippa den långa vägen längs med stranden.
Vi gingo därför in till en gammal gubbe, som bodde
nära vägen, och bådo om båtskjuts. Han hade ingen
båt själf, men var strax villig att på sina gamla, styfva
ben speta uppför backarna till andra gårdar, för att där
skaffa oss båt och karl. Efter en ganska lång promenad
* P. S. Gumman Margit dog i Augusti år 1876, 82 år gammal,
säkerligen en af de sista, som i Hallingdalen diktat inskrifter.

lyckades han och kom med en roddare ned till oss
som under tiden fått hvila ut vid stranden. Då jag nu
ville gifva honom några skilling för besväret, nekade
han envist att taga emot någon betalning. Ena gången
svarade han: »Penningar vill jag icke hafva, de gjör
mig intet godt», och den andra gången: »Hvad skulle
jag då sedan Ni rest, hafva för glädje af att j ag kunnat
göra Er en liten tjänst!» Sådana-tänkesätt äro numera
alt annat än vanliga ibland de fattigare klasserna i
Norge. Åtminstone får en främling sällan se dem
Tvärt om måste man bekänna, att priset äfven på den
ringaste sak eller hjälp ofta sättes oblygt högt. Synnerhgast
är detta fallet, då man fått mat och nattlogis i
de samsta och smutsigaste gårdar. Så långt har fjällkarlen
kommit, att han hört talas om städernas och hotellens
höga pris för en måltid eller en säng, och han
sätter sitt pris så nära detta som möjligt, utan att förstå,
att smutsen i hans stuga, stanken i hans säng och den
skrala beskaffenheten af hans föda äro en ganska dålig
godtgörelse för de penningar, han kräfver. Stundom
tvingas han så alldeles utan svårighet att pruta med sig,
att det är fullkomligt tydligt, att hela prissättningen
varit ett försök att präja. Det är icke af erfarenheter
från en enda vrå af landet, som j a g säger detta, ej häller
blott på grund af en enda sommars minnen. Och
jag får naturligtvis tillägga, att detta fula drag allra
mest påträffas just i de fattigaste, sämsta och smutsigaste
bygderna. Och så till vida får jag äfven tillägga
en ursäkt, som sådane bönder sällan varit utom «sin
trånga fjälldal och aldrig smakat, hvad behag renlighet,
ordning och sunrl föda hafva. Fjällbonden tror, att hans
orenlighet ocli lians härskna mat äro de yppesta ting i
verlden.

Den öfra delen af Hallingdalen visar ännu lefvande,
huru den gamla bebyggelsen försiggått. Det finnes
knappast gårdar på sydsidan af dalen eller skuggsidan, ,
såsom hon kallas, utan hela den odlade bygden ligger
på nordsidan, solsidan. Och detta är ej att undra på;
ty sol och värme behöfvas väl både för människor, fä
och korn, för att de skola kunna trifvas så långt uppe
i Norden på en höjd af 1500 till 2000 fot öfver hafvet.
Och ändock finnas på solsidan gårdar, hvilka, såsom
Hols under byggnad varande nya prestgård, på sex eller
flera veckors tid under vintern aldrig få sol. Jag tycker
mig se, hvilken glädje det skall blifva för både unga
och gamla, då det vackra, varma skenet å nyo i Februari
månad spelar in genom fönsterna och leker på golftiljorna.

Där fjällen äro högre och brantare, såsom på
västkusten, finnas gårdar eller rättare byggnader, som
under hela året aldrig få någon sol. Där de odlingsbara
fläckarna, som naturligtvis alltid måste liafva solljus,
äro få och små, liar man nämligen ej råd att taga
upp så fin plats för boningshuset. Människorna måste
nöja sig med den eviga skuggan. Det är alltid odlingsbara
marker, källsprång och solljus samt, i kallare näjder,
tillgång på bränsle, som varit bestämmande faktorer
för de förste invandrarne, när de brutit bygd.

Först upptogos de platser, som erbjödo dessa förmåner ,
i rikligaste grad. Småningom och långt senare tvang
nöden till förnöjsamhet och förmådde den växande befolkningen
att äfven slå sig ned på sämre -platser, såsom
på mer stenig mark, på mer svårtillgänliga ställen
eller på skuggsidan af dalen. I Hols, Åls, Torpe och
Gols socknar i öfra Hallingdalen har dock utvecklingen
ännu ej kommit så långt, att folket tvungits in på den
skuggiga sydsidan. Jag tror, att det är på en sträcka
af flera mil, som man ej ser en enda gård annat än på
nordsidan. Den södra visar en sammanhängande skog
en mörkgrön växtmassa, som ser ut som en oändlig
långsluttande, oafbruten yta af säd. Stundom ter sig
denna skäligen enformig, stundom kan dock äfven den
öfriga omgifningens behag sätta ett slags lif i de dystra,
böljande sluttningarna, såsom vid Rolfshus, det angenäma
och synnerligen goda landthotellet strax nedom
den punkt, där Hemsedalen stöter till hufvuddalen.
Från Ål gingo vi till detta af en vacker trägård och
täck park omgifna Rolfshus, dit vi anlände på eftermiddagen
den 14:de, och där vi sammanträffade med
tvänne svenska damer, af hvilka den ena var skådespelerskan,
fröken Ottonius. Dessa damer vistades här
för sin hälsas skull, och jag kan tillägga, att en angenämare
och friskare punkt än Rolfshus ej torde vara
lätt att påträffa för den, som behöfver skogsluft och
stillhet. Värdinnan, fru Bruun, bjuder också främlingen
mera behaget af ett hem än af ett hotell, och det bord
hon håller är utmärkt.

Vid Rolfshus märktes det, att vi nu kommit in på
en af landets hufvudvägar. Från den stund, då vi lemnade
Vestfjorddalen i Telemarken, och ända till Rolfshus
hade vi ej mött en enda turist och knappast någon
annan resande. Stundom har vår vandring rent af varit
enslig. Men nu hafva vi kommit på en af de stora
stråkvägarna, och vi ämna nu köra ett par dagar, för
att hinna undan till, bygder af en annan natur.

Advertisements

Legg att eit svar

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com logo

Du kommenterer no med WordPress.com-kontoen din. Logg ut /  Endre )

Google photo

Du kommenterer no med Google-kontoen din. Logg ut /  Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer no med Twitter-kontoen din. Logg ut /  Endre )

Facebook-foto

Du kommenterer no med Facebook-kontoen din. Logg ut /  Endre )

Koplar til %s