Kor var W.M. Carpelan då han malte bildet av Hallingskarven?

«Hallingskarven Sedt ifrån Strandevand»
Bland de mårkvårdiga fenomener, som naturen sållan framvisar, år den på titelbladet afbildade solstrålarnes brytning mot fjellet Hallingskarven ett af de vackraste. Samma rodnad, som vid början af skymningen ofta visar sig svagt på undrakanten af skyarna, sågs den 27 Juni 1819, strax efter solens nedgång, på fjellets kullriga snöyta, och gaf berget et glödande utseende. Endast denna höga cupol, som ännu aldrig af någon vetgirig resande blifvit bestigen, var af solen uplyst.

Mängden af de mot den jemna snöytan, liksom emot en spegel återstudsande strålar, snøns hvithet, och de redan i mörker liggande fjellen, bidrogo at öka dess glans, som med solens egen endast kan jemnföras. Man föreställe sig en sålunda blänkande yta af omkring 2000 famnars utsträckning, for at göra sig et begrepp omdenna intressanta syn. Öfverst var en lågande strimma af blåndande hvithet, som småningom öfvergick til brandgult och rödt, likt glödande jern, då det ifrån den starkaste hetta öfvergår til svagare värmegrad. Den sista rodnaden forsvann i bergets egen blånande skugga, som deraf fick et violett utseende. — Emellan bergets form, solens ställning, åskådarens eiga och den forsvunna dagens temperatur, fordras et visst forhållande, for at frambringa denna syn, hvilken ifrån detta ställe ,blott vid slutet af Juni månad, kan skönjas.

Hallingskarven, ett af de höga, beståndigt snöbetäkta fjellen, på gränsen emellan Hallingdalen och Bergens Stift, år beläget vid nordvestra ändan af Langestrands sjön och vid pass två geografiska mil derifrån. Öfver fjellen vesterut kan man blott färdas til fots; och det år af några resande, hvilka ifrån Hallingdalen til Urland vid Sognefjerden foretogo en vandring, som jag erhållit förevarande teckning. Den år tagen från Halvershytten, en på andra sidan Langestrands-sjön och öfver skogsgrånsen belägen fast bostad, der de resande, vid framkomsten genom blötte af regn och nåstan stele af kold, sågo de forfärliga fjellen stråla i öfverjordisk glans.

Äfven på Alpernas snö-cupoler visa sig dylika fenomen; men då så få af dessa berg äga den form och det läge, som dertil erfordras, har något sådant, oaktadt mängden af upmärksamme resande som dem besökt, sällan der kunnat iakttagas, och aldrig til den utsträckning som här».

Frå «Pittoresk resa til norska fjellen» – 1. häftet af W.M. Carpelan, Stockholm, 1821-1823

Advertisements

Legg att eit svar

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com logo

Du kommenterer no med WordPress.com-kontoen din. Logg ut /  Endre )

Google photo

Du kommenterer no med Google-kontoen din. Logg ut /  Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer no med Twitter-kontoen din. Logg ut /  Endre )

Facebook-foto

Du kommenterer no med Facebook-kontoen din. Logg ut /  Endre )

Koplar til %s